Det osynliga våldet

För kvinnor och män som fallit offer för psykisk misshandel, privat eller på sin arbetsplats.

Lögnens folk


”Lögnens folk” av M. Scott Peck (1993)

På väg mot en psykologi för ondskan

"En vuxen som konfronteras med ondska reagerar i allmänhet med förvirring, hur klok och trygg vederbörande än är i sig själv (s.62).

Även om han (sonen) i det här fallet hade utpekats som den hos vilken felet låg, så var det onda i hela situationen inte lokaliserat hos honom, utan någon annanstans (hos föräldrarna). Därför var det inte heller behandling som var hans mest akuta behov, utan snarare beskydd. Behandling var något som fick komma senare, och det skulle bli en lång och arbetsam procedur, vilket alltid är fallet när det handlar om att förändra en självbild som inte motsvarar verkligheten (s.62).

Det finns ett oerhört stort antal människor i denna värld som går omkring med ganska grava, påtagliga psykiska problem och som, ur en psykiaters synpunkt, skulle vara i akut behov av behandling men som inte själva inser detta behov … Inte alla sådana människor är onda. Den stora majoriteten av dem är det inte. Men det är bland denna kategori av människor – de som mest intensivt motsätter sig psykiatrisk behandling – som man oftast finner den mest utstuderade ondskan (s.63).

Terapeuter emellan talar man inte sällan om patienters psykopatiska symtom som ”överväldigande”. Vi menar det bokstavligen. Vi känner oss bokstavligen överväldigade av den labyrint av lögner, blandade motiv och störd kommunikation som vi dras in i om vi gör ett försök att arbeta med sådana personer i en nära, terapeutisk relation. Vi känner på oss, ofta helt korrekt, att vi inte bara kommer att misslyckas i våra försök att dra upp de här patienterna ur deras sjukdomsträsk, utan att vi dessutom själva riskerar att dras ner i det (s.64).

Ondskan gör uppror därför att den är farlig. Den kommer att smitta av sig på, eller på annat sätt fördärva, den som stannar kvar i dess närhet för länge. Om du inte vet mycket väl vad det är du gör, så är det bästa du kan göra när du ställs inför ondskan att fly i motsatt riktning. Den motvilja som väcks som en motöverföring är en instinktiv eller, om man så vill, gudagiven säkerhetsmekanism (s.66).

Det finns en annan reaktion som ondskan ganska ofta framkallar hos oss, nämligen förvirring. En kvinna som försökte beskriva sitt möte med en ond människa skrev så här: ”Det var som om jag plötsligt förlorade tankeförmågan.” … Också denna reaktion är helt naturlig och normal. Lögner skapar förvirring. De onda människorna är ”lögnens folk” – de bedrar andra samtidigt som de ständigt bygger upp en allt tjockare mur av självbedrägeri. För en terapeut som känner sig förvirrad i mötet med en patient ligger det närmast till hands att undra om han eller hon själv brister i kunnighet. Men terapeuten måste också ställa sig frågan om det möjligen är patienten som gör något för att vålla denna förvirring (s.67).

I sin ständiga flykt undan ett avslöjande av sitt rätta jag och undan sitt eget samvetes röst är sådana personer de räddaste människor som finns. De framlever sina liv i fullkomlig skräck. De behöver inte dömas till något helvetesstraff – de befinner sig redan i helvetet* (s.68).

(*Gud straffar oss inte, det är vi som straffar oss själva. De som befinner sig i helvetet är där av eget val. De skulle faktiskt kunna vandra raka vägen ut ur det om de ville, men deras omdöme är sådant att vägen ut ur helvetet framstår som alltför farlig, smärtsam och oövervinnerligt svår. De stannar alltså kvar i helvetet därför att det förefaller enklast och tryggast. De föredrar att ha det så. Detta förhållande och de psykodynamiska krafterna som ligger bakom det behandlas i C S Lewis utmärkta bok Den stora skilsmässan (Bokförlaget Libris 1992). Uppfattningen att människor befinner sig i helvetet av eget val är inte speciellt utbredd, men faktum är att den kan anses vila på goda grunder, både psykologiskt och teologiskt (s.69).)

På tjugo år har jag inte lärt mig något nytt som skulle tyda på att onda människor snabbt och omedelbart kan påverkas av några andra krafter än råstyrka och tvång. De reagerar inte, åtminstone inte på kort sikt, på vare sig mjuk vänlighet eller på någon form av andlig rådgivning som jag känner till. … Jag kunde känna deras ondska, men jag hade inget namn på den. Mina handledare kunde inte heller hjälpa mig att namnge det som jag ställts inför. Benämningen existerade helt enkelt inte i vår yrkesvokabulär. Vi var vetenskapsmän, inte präster, och var därför inte vana att tänka i sådana banor (s.69).

Det är inte de konkreta synderna i sig som utmärker de onda människorna, utan snarare den utstuderade, konsekventa uthålligheten i deras synder. Detta beror på att ondskans kärna inte handlar om själva synden, utan om den onda människans vägran att inse och erkänna den. (Jung har på ett träffande sätt betecknat ondskan som människans vägran att ”möta” skuggan i sin personlighet) … Denna benägenhet att dölja och maskera är ett ständigt återkommande tema i resten av den här boken. Det är den som utgör grunden för bokens titel Lögnens folk (s.70).

Om onda människor inte kan identifieras genom sina olagliga handlingar eller sina många synder, hur kan vi då känna igen dem? Svaret ligger i beskaffenheten hos deras synd. Även om deras destruktivitet oftast är fördold och utstuderad, präglas den av en påtaglig konsekvens och uthållighet. Det beror på en total vägran att kännas vid sin egen syndfullhet (s.72).

Ett framträdande drag i beteendet hos människor som jag kallar onda är emellertid benägenheten att skylla ifrån sig och peka ut syndabockar. Eftersom de inom sig betraktar sig själva som höjda över all klander, är de tvungna att angripa var och en som klandrar dem. De offrar andra människor för att kunna bevara sin bild av sig själva som ofelbara. … Utpekandet av syndabockar har sitt ursprung i en mekanism som inom psykiatrin kallas projektion. Eftersom de onda människorna djupt inom sig betraktar sig själva som felfria, är det oundvikligt att de, när de är i konflikt med sin omgivning, kommer att anse att det är hos omgivningen som felet ligger. Eftersom de förnekar sina egna brister måste de anse att bristerna finns hos andra. De projicerar sin egen ondska på omgivningen. De tänker aldrig på sig själva som onda men å andra sidan ser de ständigt ondska i rikligt mått hos andra (s.75).

De onda människorna angriper alltså andra för att undvika att ställas inför sina egna fel och brister. För att kunna växa till andligen måste man erkänna sitt behov av växa. Om man inte kan göra ett sådant erkännande, återstår ingen annan utväg än att försöka utplåna alla bevis på vår egen ofullkomlighet. Märkligt nog är de onda människorna ofta destruktiva just därför att de försöker utplåna det onda. Problemet är att de fellokaliserar det ondas centrum (s.76).

Det finns människor, både innanför och utanför fängelsemurarna, som tycks vara i fullständig avsaknad av samvete och överjag. … Psykopater med en sådan avsaknad av samvete tycks inte låta sig bekymras av något, inte heller sin egen brottslighet. De verkar vara lika tillfreds innanför fängelsemurarna som utanför. De gör visserligen ansatser att dölja sina brott, men dessa försök är ofta tafatta, slarviga och dåligt planerade. Något som kallat dem för ”moraliska analfabeter”, och ibland framstår de nästan som ondskefulla i sin totala bekymmerlöshet. Detta kan knappast sägas om de människor jag betecknar som onda. De går så intensivt in för att bevara bilden av sig själva som perfekta, att de ständigt är upptagna av ansträngningar för att upprätthålla intrycket av moralisk oklanderlighet. Detta är något de ägnar oerhört stor omsorg. De är intensivt känsliga för sociala normuppfattningar och vad andra ska tänka om dem. … Ord som ”image”, ”intryck” och ”det yttre” är nyckelord när det gäller att förstå ondskans moraluppfattning. Även om de här människorna tycks sakna motivation för att vara goda, är det deras intensiva önskan att framstå som goda. Deras ”godhet” existerar bara på en spelad nivå. Den är i själva verket en lögn. Det är därför som dessa människor är ”lögnens folk”. … Vi ljuger bara när vi försöker dölja något som vi vet är otillåtet. Själva lögnen måste föregås av någon form av samvetsbetänklighet, om än i begränsad utsträckning. Det finns inget behov av att dölja något om vi inte först känner på oss att något behöver döljas (s.77-78).

Här kommer vi till ett slags paradox. Jag har tidigare sagt att onda människor betraktar sig själva som perfekta. På samma gång tror jag emellertid att de, utan att erkänna det, har något slags medvetenhet, eller känsla, som de frenetiskt försöker fly ifrån. Det främsta kännetecknet för ondska är inte frånvaron av medvetande av synd eller brist, utan oviljan att acceptera detta medvetande (s.78).

Därför händer det att man kan känna igen ondskan redan på dess förklädnad. Lögnen kan uppfattas innan man uppfattar den missgärning den avser att dölja – förklädnaden upptäcks före det som den vill dölja. Vi kan se leendet som döljer hatet, det insmickrande uppträdandet som maskerar raseriet och silkesvanten som täcker den knutna näven. Eftersom onda människor är sådana experter på förklädnader, är det sällan möjligt att direkt peka på deras onda uppsåt. Förklädnaden är vanligtvis ogenomtränglig. De vi kan fånga upp är glimtar av ”den kusliga kurragömmaleken i själens dunkla vrår, där den mänskliga själen försöker fly från sig själv, komma undan sig själv, gömma sig för sig själv.” (Buber: God and Evil) (s.78).

Under normala omständigheter är de onda människorna de sista som skulle söka psykoterapeutisk hjälp, eftersom de är beredda att göra nära nog vad som helst för att undvika den smärta som ligger i självrannsakan. De onda människorna skyr ljuset – godhetens ljus som avslöjar dem, det utforskande ljuset som exponerar dem och sanningens ljus som genomskådar deras bedrägeri. Psykoterapi är en oerhört avslöjande process, som kastar ljus över alla dunkla vrår. … Om ondskans defekt inte i första hand handlar om brist på samvete, var ska vi då söka den? Enligt min mening är det en speciell form av narcissism som är det avgörande psykologiska problemet hos den mänskliga ondskan (s.79-80)

Den maligna narcissismen kännetecknas av en okuvlig vilja. … Sammanfattningsvis kan man säga att alla mentalt friska människor i större eller mindre utsträckning underkastar sig sitt eget samvetes röst. Detta gör inte de onda människorna. När det uppstår en konflikt mellan skuldkänslor och vilja, är det skuldkänslorna som får stryka på foten och viljan som måste segra. Läsaren kommer att slås av den oerhört straka viljekraft som kännetecknar de onda människorna. De är fast beslutna att driva sin vilja igenom, och det ligger en anmärkningsvärd kraft i deras försök att manipulera och kontrollera andra (s.80).

”Högmod går före fall”, säger ordspråket, och högmod är förstås lekmannens benämning på det som vi gett den tjusiga psykologiska etiketten ”malign narcissism”. Det är ingen slump att kyrkliga auktoriteter ofta satt högmodet högst upp på listan över allvarliga synder, eftersom det ligger mycket nära ondskans själva kärna. Med högmod menar de då inte den naturliga känsla av stolthet man kan känna då man utfört arbete. Även om en sådan stolthet, i likhet med en normal narcissism, kan ha sina fallgropar, så är den också uttryck för ett sunt självförtroende och en realistisk uppfattning om egenvärdet. Vad det handlar om är snarare det slags stolthet som på ett orealistiskt sätt förnekar den egna ofullkomligheten och den medfödda benägenheten till synd – ett slags arrogant och övermodig stolthet som får människor att avvisa och till och med angripa allt och alla som på något sätt antyder eller bevisar deras otillräcklighet. … Buber uttrycker det som att den maligna narcissismen kräver ”bekräftelse oberoende av resultat” (God and Evil) (s.82).

Det är min erfarenhet att ondska tycks vara något som går i arv. De personer som beskrivs i kapitel 4 hade onda föräldrar. Men i familjens beteendemönster finns ingenting som bidrar till att lösa den gamla konflikten. Går ondskan i arv för att den är genetiskt betingad? Eller styrs den av det sociala arvet, genom att barnet lär av och imiterar sina föräldrar? Eller uppstår den rent av som ett försvar mot föräldrarna? Och hur ska vi förklara det faktum att många barn till onda föräldrar inte själva är onda, även om de fått svåra törnar? Vi vet inte svaren på dessa frågor, och vi kommer inte att veta dem förrän noggranna och omfattande vetenskapliga studier har utförts på området. Inte desto mindre finns det en ledande teori om den patologiska narcissismen, som säger att den är en försvarsmekanism. Eftersom så gott som alla små barn uppvisar en rikhaltig provkarta på narcissistiska drag, antar man att narcissism är något vi vanligtvis ”växer ifrån” om vi genomgår en normal utveckling och har en trygg barndom och kärleksfulla och förstående föräldrar. Om föräldrarna däremot är grymma och kärlekslösa eller barndomen traumatisk på annat sätt, tror man att den infantila narcissismen består som ett slags psykologiskt försvar för att skydda barnet mot det outhärdliga livet med alla dess växlingar och vindkast. Denna teori kan i viss mån förklara den mänskliga ondskans uppkomst (s.83).

Det finns emellertid också andra sätt att se på den mänskliga ondskans ursprung. … Eric Fromm har utvecklat detta resonemang ganska utförligt: …”De flesta människor brister i levnadskonst inte på grund av någon nedärvd ondska och inte heller därför att de har så svag vilja att de inte klarar att leva livet på ett bättre sätt – de misslyckas därför att de inte märker när de kommer till ett vägskäl i livet och måste fatta avgörande beslut. De är inte vakna över de tillfällen då livet ställer viktiga frågor till dem och de ännu har möjlighet att välja hur de vill svara. För varje steg längst den felaktiga vägen blir de därför allt svårare för dem att erkänna att de är på fel väg, och ofta av den enkla anledningen att de då skulle vara tvungna att gå tillbaka till det ställe där de vek av åt fel håll samt acceptera det faktum att de slösat bort en massa tid och kraft.” (Eric Fromm: Människohjärtat) (s.84-85)

Fromm såg den mäskliga ondskans uppkomst som en utvecklingsprocess: Vi har inte skapats onda eller tvingats bli onda, utan vi blir långsamt onda med tiden genom en lång rad beslut som vi själva fattar. Jag instämmer i detta synsätt, i synnerhet när det gäller betoningen av valet och viljan. Jag anser att teorin stämmer så långt den når. Men jag tror ändå inte att den omfattar hela sanningen. Å ena sidan tar den inte i med i beräkningen de enorma krafter som har möjlighet att forma det lilla barnets karaktär innan det självt har någon chans att utöva sin egen vilja utifrån ett fritt val. Å andra sidan är det risk att den underskattar själva kraften i viljan. … Jag har sett fall där människor gjort onda och felaktiga val utan annan synbar anledning än en ren önskan att utöva sin fria vilja (s.85).


Mötet med ondskan i det dagliga livet

Om vi hade möjlighet att studera den här typen av onda par tillräckligt ingående, tror jag att vi i de allra flesta fall skulle upptäcka att den ena parten i viss utsträckning levde i ett slags slaveriförhållande till den andra, om än inte alltid på ett markant sätt som i frågan om Hartley och Sarah. … majoriteten av offren är barn, som t ex Bobby och Roger. De har helt enkelt inte tillräckligt med frihet eller makt att kunna fly ur situationen. När det gäller vuxna människor som blir offer för ondskan, måste de vara alltför svaga och maktlösa för att kunna fly. De kan vara maktlösa i det avseende att de har en pistol riktade mot huvudet, som när judarna föstes in i gaskamrarna. De kan också vara maktlösa därför att de i sig själva saknar mod (s.127).

… inte ett helt riskfritt företag att försöka sätta namn på ondskan. Att benämna något vid dess rätta namn gör att vi samtidigt får en viss makt över det vi namnger…Det är genom namnet vi identifierar det. Vi står maktlösa inför en sjukdom tills vi kan ställa diagnosen… Utan dessa definitioner vet vi varken ut eller in när det gäller hur vi ska behandla sjukdomen (s127-128)

De människor som på allvar vet vad depression, tvivel, förvirring och förtvivlan vill säga kan i själva verket vara betydligt friskare än de som framstår som säkra, behärskade och självbelåtna. Därför är det riktigare att se förnekande av lidande som kännetecken på sjukdom än accepterande av lidande. Onda människor förnekar det lidande som deras skuld vållar dem – d v s den smärtsamma medvetenheten om den egna synden, otillräckligheten och bristfälligheten – genom att projicera sin smärta på andra och utse syndabockar. Det är inte säkert att de själva lider, men deras omgivning gör det. De blir orsak till andras lidande. De onda människorna skapar ett sjukt samhälle i miniatyr bland dem i den närmaste omgivningen som de härskar över (s.131).

Vilka mängder av psykisk energi det måste gå åt i det ständiga arbetet med att uppehålla en fasad som är så karaktäristiskt för de onda människorna! De kanaliserar troligen lika mycket energi till sina bedrägliga rationaliseringar och destruktiva kompenseringar, som en frisk människa använder till normala och kärleksfulla handlingar. Varför det? Vad är det som behärskar och driver dem? I grund och botten är det fruktan. De är skräckslagna för att deras fasad skall falla ihop och att de skall exponeras för omvärlden och för sig själva, sådana de är. De lever i ständig fruktan för att behöva ställas ansikte mot ansikte med sin egen ondska. Av alla känslor är fruktan den mest plågsamma. Hur mycket de onda människorna än anstränger sig för att framstå som lugna och samlade i det dagliga livet, så framlever de sina liv i fruktan. Detta lidande och denna skräck är något så kroniskt och så invävt i hela deras personlighet, att de kanske inte ens upplever det som ett lidande. Och även om de gjorde det, så skulle deras allstädes närvarande narcissism förbjuda dem att någonsin erkänna det. Även om vi inte vill beklaga de onda människorna för det öde deras själar går till mötes, så måste vi tycka synd om dem för det liv de lever – ett liv i praktiskt taget oavbruten fruktan (s.132)

Jag känner en gammal vis präst … Efter att ha gjort mig tjänsten att provläsa ett utkast till den här boken fällde han kommentaren: ”Jag är glad att du vill beteckna ondskan som en sjukdom. Den är inte bara en sjukdom – den är sjukdomen framför alla andra.” (s. 136)

Ondskan, som kännetecknas av sin ovilja att acceptera medvetandet om den egna synden samt förnekandet av de egna bristerna, skulle med lätthet kunna hänföras till denna allmänna kategori (personlighetsstörningar). Det finns även en undergrupp med rubriken ”narcissistisk personlighetsstörning”. Jag tror att man med rätta skulle kunna hänföra de onda människorna till en egen, speciell kategori inom denna grupp (s.136).

I vilket fall som helst anser jag att det är dags för psykiatrin att erkänna en ny och bestämd typ av personlighetsstörning, som kännetecknar de personer jag betecknar som onda. Förutom det avståndstagande från ansvar som är ett genomgående drag hos alla typer av personlighetsstörningar, kan denna speciella typ kännas igen på följande kriterier: …

a) ett destruktivt beteende och en jakt på syndabockar, som ofta försiggår på ett utstuderat sätt.

b) en överdriven, om än ofta fördold, intolerans mot kritik och andra former av angrepp på den narcissistiska självbilden.

c) en uttalad strävan att framstå som respektabel, vilket visserligen bidrar till en präktig livsstil men samtidigt föder falskhet och förnekande av känslor som hat och hämndlystnad.

d) intellektuell förvirring, som i stressituationer ibland yttrar sig i mild, schizofreniliknande tankestörning.

Hittills har jag talat om nödvändigheten att nämna ondskan vid dess rätta namn i hög grad med tanke på de onda människorna själva – för att vi behöver förstå innebörden i deras lidande, lära oss hur det kan tyglas och – förhoppningsvis – så småningom finna bot för det. Men det finns ytterligare en anledning att nämna ondskan vid dess rätta namn, nämligen för att kunna hjälpa dess offer (s.138)

Följden blir att barn till onda föräldrar träder in i vuxenlivet med påtagliga psykiska störningar. Psykiatrin har – ofta med stor framgång – under många år arbetet med sådana offer utan någonsin nämna ordet ”ondska”. Men det är tveksamt om någon som länge tvingats leva i nära samröre med ondska verkligen kan bli helade fullt ut utan att källan till problemet nämns vid sitt rätta namn. Upptäckten att de egna föräldrarna är onda, liksom bearbetningen av den upptäckten, är kanske den svåraste och mest plågsamma uppgift en människa kan utsättas för. De flesta klarar det inte och stannar kvar i rollen som offer. Men de som på allvar lyckas komma fram till insikt och klarsyn i frågan är de som förmår nämna problemet vid dess rätta namn. Och det är vår uppgift som terapeuter att göra allt som står i vår makt för att hjälpa dessa ondskans offer att komma fram till en sann benämning på sina lidanden (s.138-139)"

Källa

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)